Nedan finns två olika inlägg om Kiviks historia av Tommy Gustafsson och Stenolof Olsson

Kiviks historia ur mitt perspektiv

av Tommy Gustafsson 2013

Året var 1953. En kamrat och jag hade cyklat på nästan bilfria vägar från Tomelilla till Kivik, en noga planerad utflykt till ett dittills obesökt ställe. Det var en söndagsförmiddag med växlande molnighet, och strax före målet föll ett lätt regn. Väl komna till det gamla fiskeläget möttes vi av strålande sol. Cyklarna parkerades vid det hus som beboddes av konstnären Ivar Johansson, och vi stod som trollbundna, kisande i motljuset uppåt Stengatan. Solen fick kullerstenen att glittra i resterna av regnet, och vi tyckte att vi hade hamnat i en annan värld.

Vi såg ett samhälle där tiden tycktes ha stått stilla sedan 1800-talet. Det levde på egna premisser med full verksamhet och en mängd affärer. Omgivningarna dominerades av blommande fruktträd. Till och med inne i läget fanns flera små odlingar. Rosor kantade de små husen, stengärdsgårdar inramade tomterna och man kunde passera obehindrat var som helst i trånga strädden.

Badgäster flanerade i sina sommarkläder, som särskilde de tillfälliga gästerna från ortsbefolkningen. Ett fåtal ”utombys” hade köpt egna hus på läget, men de betraktades ändå som badgäster. Kivling blir man inte; det föds man till.

Tio år senare träffade jag en flicka som är sjunde generationens kivling och därtill den enda som sedan 1750 har kvar samma tomt som bebyggdes av första generationen. Släkten kallades Drejarna efter förfäderna som drejade spinnrockar. Vi bosatte oss så småningom på Moriabacken 20 men behöll också släkthuset på Stengatan 31.

Mitt historiska intresse för Kivik förstärktes genom min hustrus släktband men också genom alla de kontakter jag fått med genuina Kiviksbor. Dessa kunde berätta om Kiviks storhetstid med segelsjöfart i betydande omfattning. Paradoxalt nog blev de invecklade släktbanden, knutna under seklers isolering, förutsättningen för en verksamhet långt bort till främmande länder. Man ställde solidariskt upp bakom djärva investeringar i fartyg som seglades av ortens egna – och lyckades. Fattigdom byttes mot relativ välfärd. I mina ögon var det framför allt kvinnorna som möjliggjorde sammanhållningen och, när så behövdes, lugnade sina hetlevrade män.

Så omdanades ett gammalt fiskeläge, som under århundraden regerats av kungar och adelsmän med svåra levnadsförhållanden för befolkningen, till ett välmående samhälle på egen grund. Detta tilltalade konstnärer och andra, som här såg en fungerande och välbevarad idyll. Attraktionen skulle dock få till följd en vridning från ett levande samhälle till en sommarort. Årscykeln har ändrats. Förr var det livligt på vintern, då seglatserna hade uppehåll, och tämligen lugnt på sommaren. Nu är det tvärtom.

Ändå finns det mycket som minner om tider som varit, och min förhoppning är att enskilda och myndigheter samverkar för att behålla de unika och värdefulla särdragen för vårt gamla läge.

Min syn på Kiviks historia

av Stenolof Olsson

Eftersom jag under flera år varje sommar har lett byavandringarna på Kivik, har jag av Byalagets styrelse blivit ombedd att skriva ner några rader om Kiviks historia.

Nu är jag varken arkeolog eller historiker, men jag har ändå egna funderingar på hur och varför Kivik och trakten häromkring har lockat människor att bosätta sig här under många tusen år.

På och runt Kivik har det bott människor sedan äldre stenåldern, vilket man har kunnat konstatera genom arkeologiska fynd. Vad var det som fick dessa våra förfäder att bosätta sig här?

Så gott som alla transporter ända fram i nästan modern tid har gått över vatten. Landvägen var både besvärlig och farlig i ett landskap utan vägar och med stora och svårforcerade skogar. När man tar sig fram över öppna vatten är det viktigt att man har bra landmärken att orientera efter, och här har vi Stenshuvud som en ypperlig markör. Norr om Stenshuvud har vi dessutom en strandbild med vänliga sandstränder där man lätt kan dra upp sina små båtar. Bäckars utlopp har också gett möjlighet att skapa primitiva hamnanläggningar. Fisket utanför kusten har varit rikt och marken innanför kusten har varit lätt att odla upp och jakten i lövskogarna har varit rik på vilt. Det har varit bra att bosätta sig här.

När vi sedan kommer fram mot bronsåldern och man har börjat bygga lite större båtar och därmed lättare kunnat ta sig över Östersjön, har man etablerat handelsförbindelser söderut. Där har man mött en efterfrågan på något man hittat mycket av på stränderna norr om Kivik: bärnsten. Bärnstenen var vacker och lättbearbetad och den betingade ett högt pris neråt kontinenten och ännu längre söderut. Man lär ha hittat bärnsten från kivikstrakten i egyptiska gravar från denna tiden. Tack vare framförallt fyndigheterna av bärnsten och handeln med den kunde människorna från Kivik och dess omgivningar bygga upp ett välmående samhälle och byta till sig attraktiva varor utifrån. Det finns arkeologer som menar, att kivikstrakten utgör grunden för hela den skandinaviska bronsåldern. Vi ska veta, att råvarorna till brons inte finns tillgängliga i våra trakter, utan måste importeras söderifrån. Vid den här tiden blev Kivik ett maktcentrum i södra Skandinavien, vilket framgår av det gigantiska kultområde som utvecklades runt Ängakåsen med sin domarring, sin skeppssättning och sina husgrunder och upp till Kiviksgraven och kanske ännu längre förbi den. Inom området finns två bronsålderhamnar, Ängakåsen och Skinnekorrakåsen, som har kunnat ta emot långväga gäster inför de kultfester som hölls här. Med de många människor som samlades då kom naturligtvis också krämare som ville idka byteshandel, och personligen håller jag för troligt, att vi här har upprinnelsen till Kiviks marknad.

Längre fram, under järnåldern, blev det för riskabelt att hålla till så nära kusten, så då flyttades hela boendet upp till Maletofta vid Klammers bäck. Där grundades ett samhälle som var så viktigt, att det bl a hade eget myntverk.

Under medeltiden blev Kivik viktigt igen, då de båda öarna Store Kar och Gule Kar kom att utgöra fundament för en primitiv hamn. Detta var under den tid då sillen gick till i enorma stim runt hela Skånes sydkust. Kivik blev på så sätt en viktig utskeppningshamn för den saltade sill som såldes till Hansans affärsmän för vidarebefordran till norra Tyskland. Som goda katoliker var människorna både där och här tvingade till längre och kortare fasteperioder, då man inte fick äta kött men väl fisk. Salt sill blev då en basvara. Kivik blev så viktigt, att Lybeckarna t o m byggde en egen kyrka på Kivik, lybeckerkapellet, beläget vid Kapplabacken.

När sillen försvann följde en lång nedgångsperiod för trakten och Kivik förblev ett fattigt fiskarsamhälle till dess att skutsjöfarten kom igång i början av 1800-talet och det är ungefär där som byavandringarnas skildringar av samhället Kivik tar vid.